Jag vill verkligen inte klaga. Jag vill inte.

Men just nu så känns livet lika grått som himlen utanför...
Det är höst.
Jag vill ha sommar. Det borde vara sommar,lite till.
Jag måste få sol. Om solen hade skinit idag hade jag varit glad.
Så mycket gladare....

Jag borde bo i en saga.
Jag vill bo i en saga.
En plats där solen alltid skiner, en plats där alla ler, en plats där alla pratar,en plats där alla ser. 
En plats där alla förstår, en plats där alla frågar hur man mår.
En plats där allt var enkelt, där skitsnack,orättvisor och brustna hjärtan vorre en plats utan smärtan.
Ta mig till den platsen, eller få mig att inse att den kan finnnas här, just precis här där jag befinner mig nu!.

Jag borde inte tänka så mycket.
Men när alla bara tittar på, då är det så Jävla svårt att förstå varför.

Måste allt och alla vara så komplicerade?!
Se det ljusa.
Det försöker jag alltid,alltid göra.
Men när alla människor runt omkring sviker, då är det svårt,svårare,svårast att stå emot.
Ibland ramlar jag (så som jag håller på att göra nu) men jag reser snart upp igen.
Man tjänar inget på att ligga där nere på marken och älta,då blir det aldrig bättre.

Jag ger aldrig upp,kommer aldrig sluta att resa mig upp. Som så många andra.
Jag tror på ödet. Jag tror på kärlek. Jag tror på lycka. Jag tror på solsken.
(Åh sen får jag låta hur jäkla helylle som helst! ) 
Detta är verkligheten.