Är frågan som just nu virvlar runt i mina tankar...
När jag vaknade i morse ( seent, steg upp närmare halv tolv! ) så sken självaste solen utanför mina fönster, snacka om att jag blev förvånad & glad!. Ställde mig vid ett fönster och lät solen blända mig en låång stund, kände värmen och drömde mig tillbaka till sommaren för ett tag.
"Ååh vad man har saknat  värmen & ljuset..."

Men inget varar för alltid, ,solen visade sig bara för en kort stund , för att få oss att inte ge upp hoppet, för att påminna oss om att efter denna långa, dystra vinter så kommer solen tillbaka med sina varma, glada strålar för att lysa över oss igen för en längre tid, en tid som är till för att samla energi för att orka med dessa kalla vintrar!.
Nu är det lika grått och trist utanför mina fönster så som det varit dag ut och dag in alldeles för länge...
 
På senare år så har solen dock lurat oss, allt för ofta ,kanske har det fått fler att mista hoppet. ?
När det är sommar så borde det verkligen vara sommar och när det är vinter så borde det verkligen vara vinter.

Så har det inte varit, det har varit någonting mittimellan. 
Allt är bara ett tecken på att jorden förändras, inget är som det borde.
Vi människor har sakta men säkert förstört vårt hem, vi släcker hoppen som vi själva byggt upp.
Folk är för fega för att inse, lever bara som dom alltid gjort.

Men för guds skull, låtsas inte längre att ni inte förstår, inse att en person kan inte göra allt men tillsammans är vi många & mäktiga och vi kan göra enorma skillnader om vi går ihop, glömmer alla förmdomar, slutar att leva som vi alltid har gjort. I n s e r
Om alla gör någon, liten skillnad så kanske vi kan få tillbaka vår planet i det skick det en gång har varit,
snart är det för sent!.


                   

Senast solen lyste var en månad innan julafton.
Min älskade mormor stod där på trappan till min älskade gamla lekstuga. Hon hade nyss gjort en stor operation men när hon stod där  i solljuset såg hon så otroligt stark & fridfull ut, starkare än på länge.Ett leende spred sig på hennes läppar när hon fick syn på mig genom  fönstret, hennes yngsta barnbarn och jag fylldes av en känsla fylld av förundran och kärlek. Detta var ett speciellt ögonblick och jag kände mig tvungen att föreviga detta ögonblick, i smyg...

- Mormor jag vill bli lika stark och unik som du, mormor jag kommer bli lika stark och unik dom dig, en dag!.
Mormor, det finns ingen som du, jag är så stolt över att just du är min mormor!
Mormor du får inte dö än på länge, lova mig det!!?

¨

Ursäktar att det blev ganska djupt här.. Men ibland så måste man bara få vara det!..
Man kan inte alltid leva på den lyckliga ofta osanna ytan..


Till en person i min närhet-pappa- för fan inse att din lösning på allt är fel lösning, att den bara gör allt värre!..