En mamma..o andra tankar om livet som tonåring..
Idag ska jag berätta om en person som jag ena sekunden älskar mer än allt annat på jorden, nästa känner ett enormt hat emot... Nämligen min lilla mamma, okej hon är inte så liten , hon och jag är faktiskt på centimetern lika långa ( 1.73 ) Men hon krymper och jag växer och sakta men säkert växer jag i från det där stadiet där man alltid lyssnar på sin mamma, tror att alla henner åsikter är dom rätta, alltid ser upp till henne och så vidare...
Tänk vad mycket ens mamma alltid har betytt för än, när man var liten var hon ju verkligen Hjälten i ens liv!...Vadf skulle livet vara utan ens mamma? Det var i henner mage man låg, hon som födde en, den man har haft på sin sida sen sin första dag i livet... Utan sin mamma inget liv!. Jag förstår mej verkligen inte på dom som säger upp kontakten med sin mamma eller sina föräldrar helt i vuxen ålder. Det är verkligen SJUKT!... Tänk allt dom gjort för en, utan dom hade man inte levt nu, inte varit samma människa iallafall... Näe sådana människor kan inte ha mycket till hjärta, eller så lever dom med otroligt stora skuldkänslor resten av livet. Åh vem vill leva med det!?... Nae inte så många skulle ja tro... Men detta inlägg skulle INTE handla om människor som säger upp kontakten med sina föräldrar utan om min mamma...
Min kära mamma som har såå mycket åsikter om allt och alla. Det stör mig så sjukt mycket. Jag tycker alla ska få vara som dom är , jag försöker alltid tänka positivt om alla. Jag stör mej inte riktigt på personer. Jag ser de positiva i dom och om jag stör mej på någons kläder, dialekt eller whatever ( sjukt , har IDOL på i bakrunden och precis samtidigt som jag skrev whatever sa Kisthi det !.. ;D ) Oj nej nu kom jag in på sidospår , IGEN...
Ja de ja pratade om då... Jag ser det positiva och om jag då stör mej på någon eller något låter jag bli att säga det!.. Allt som oftast i alla fall!.. Jag kan verkligen ha mina dåliga dagar, jag kan vara för JÄVLIG rent ut sagt ibland, mot mamma o sådär.. Mot kompisarna är det annorlunda.. Men särskilt mamma och resten av familjen, jag är otrevlig och ja bara allmänt tjurig. Jag är väl medveten om att jag är elak och att det är sjukt omoget och taskigt att säga till mamma att hon är dum i huvudet, hur dom och orättvis jag än tkr att hon är för tillfället. Men ändå ploppar det alltid ut ur munnen., Åh så får man dåligt samvete sen.. Denna helgen som var är ett bra exempel på en helg där ja bara kände mej som en käftig snorunge, helgen som Madde & dom var här.. Typiskt känns som att jag alltid är på dåligt humör just när dom är här... Okej jag är ju själv så medveten om att jag beter mej fel, men ändå vill jag inte riktigt ändra mej för jag känner att jag vill protestera mot allt det "rätta" , jag vill inte riktigt vara som alla vill att man "ska" va och jag känner en känsla av ILSKA en ilska som jag inte vet hur jag ska bli av med eller varför jag har den inom mej... Jag känner också en känsla av makt, en känsla att jag måste bevisa att jag är bättre.. typ..
Vet att du säkert känner igen dej och tänker: Detta är normalt när man är i din ålder.. Det kallas helt enkelt för Tonårshormoner... Tonårsrevolt, tiden då man släpper det hårda greppet om sina föräldrar, sin mamma som alltid varit idolen, förebilden och lär sig känna sig själv och lär sej att gå sin egna väg..
Ha! Ni ser jag vet det så väl själv, varför kan man då inte riktigt styra sina handlingar?.. En svår fråga.., Du kanske har svaret!? Själv hoppas jag bara att det växer bort, försvinner med tiden... På tal om tiden, så går den så fucking jävla fort. Snart börjar jag gymnasiet (snar o snart...) men det är SJUKT, Jag är INTE såå stor än ju!..: O Herregud känns som att det var igår man gick i 6:an, JA det gör det verkligen. Sen man börja högstadiet bara flööög tiden förbi i en rasande fart... Åh VIPS så ska man börja gymnasiet, GYMNASIET, sluta grundskolan. Ja ni hör ju själva hur vuxet det låter.. Jag är ju bara ett omoget, osäkert litet barn fortfarande ju, o alla andra i klassen. Vi är INTE så stora!?..... Äsch ja får sluta tänka sådär.. Livet börjar väl efter skolan antar o gymnasiet blir nog kul.. But still.. Jag vet inte om jag är redo att bli "vuxen" riktigt än... Nääe inte än.. Vuxna är tråkiga!..Jag vill inte bli tråkigt, fast ja kommer ju aldrig bli tråkigt såklart!.. Ja ska bli världens roligaste o mest förstående mamma / fru!...^^.
Aja tillbak till min mor, kvinnan i mitt liv som jag alltid berättat allt för, nästan.. Det har väl blivit mindre o mindre den senaste tiden.. Men annars.. Jag berättar typ ALLT som händer i skolan osv.. Men mina känslor, näe bara ibland, mkt sällan när allt svämmar över åh då med tårarna!....
Jag tycker synd om min mamma, hon har så mkt problem.. Åh jag kommer alltid älska henne, jag tänker ofta på hur hemskt det kommer vara den dag hon dör, hur i helvete ska jag klara mej utan min mamma, tryggheten i livet som man alltid kan gnälla på om man är arg, gör en fly förbannad med sina åsikter och krav men som samtidigt alltid finns där med sin varma famn och trygga ord och sin mammakärlek... Hon vill ju alltid ens bästa, åh det har man svårt att förstå ibland!... Mamma o ja är ändå väldigt olika, allt hon säger är INTE rätt och hon kan säga ganska lustiga saker, bli arg på mej utan anledning och ja ibland förstår man sig bara inte alls på henne!.. Åh då ÄR det svårt att behärska sej!. Verkligen!... Ändå...Mamma är mamma.. Jag har också jävligt mkt respekt för henne, det sitter nog i sen man var liten...Jag vågar inte gå över gränserna, riktigt..
Jag älskar henne!. Åh hon vet att jag gör det även när jag säger att jag hatar henne, att hon är en idiot, dum i huvvet o så vidare.. Jag hoppas att hon tar det med en klackspark.. För tyvärr är hon egentligen och oftast bara offret för min ilska över all press o allt annat i mitt jobbiga liv... Jag är ledsen.. Men min mamma är UNDERBAR och alltid i mitt hjärta!..
A L L T I D
'''
Ska kolla på Top Model Sthlm nu!...
Kärlek / Josefine. B : )
Tänk vad mycket ens mamma alltid har betytt för än, när man var liten var hon ju verkligen Hjälten i ens liv!...Vadf skulle livet vara utan ens mamma? Det var i henner mage man låg, hon som födde en, den man har haft på sin sida sen sin första dag i livet... Utan sin mamma inget liv!. Jag förstår mej verkligen inte på dom som säger upp kontakten med sin mamma eller sina föräldrar helt i vuxen ålder. Det är verkligen SJUKT!... Tänk allt dom gjort för en, utan dom hade man inte levt nu, inte varit samma människa iallafall... Näe sådana människor kan inte ha mycket till hjärta, eller så lever dom med otroligt stora skuldkänslor resten av livet. Åh vem vill leva med det!?... Nae inte så många skulle ja tro... Men detta inlägg skulle INTE handla om människor som säger upp kontakten med sina föräldrar utan om min mamma...
Min kära mamma som har såå mycket åsikter om allt och alla. Det stör mig så sjukt mycket. Jag tycker alla ska få vara som dom är , jag försöker alltid tänka positivt om alla. Jag stör mej inte riktigt på personer. Jag ser de positiva i dom och om jag stör mej på någons kläder, dialekt eller whatever ( sjukt , har IDOL på i bakrunden och precis samtidigt som jag skrev whatever sa Kisthi det !.. ;D ) Oj nej nu kom jag in på sidospår , IGEN...
Ja de ja pratade om då... Jag ser det positiva och om jag då stör mej på någon eller något låter jag bli att säga det!.. Allt som oftast i alla fall!.. Jag kan verkligen ha mina dåliga dagar, jag kan vara för JÄVLIG rent ut sagt ibland, mot mamma o sådär.. Mot kompisarna är det annorlunda.. Men särskilt mamma och resten av familjen, jag är otrevlig och ja bara allmänt tjurig. Jag är väl medveten om att jag är elak och att det är sjukt omoget och taskigt att säga till mamma att hon är dum i huvudet, hur dom och orättvis jag än tkr att hon är för tillfället. Men ändå ploppar det alltid ut ur munnen., Åh så får man dåligt samvete sen.. Denna helgen som var är ett bra exempel på en helg där ja bara kände mej som en käftig snorunge, helgen som Madde & dom var här.. Typiskt känns som att jag alltid är på dåligt humör just när dom är här... Okej jag är ju själv så medveten om att jag beter mej fel, men ändå vill jag inte riktigt ändra mej för jag känner att jag vill protestera mot allt det "rätta" , jag vill inte riktigt vara som alla vill att man "ska" va och jag känner en känsla av ILSKA en ilska som jag inte vet hur jag ska bli av med eller varför jag har den inom mej... Jag känner också en känsla av makt, en känsla att jag måste bevisa att jag är bättre.. typ..
Vet att du säkert känner igen dej och tänker: Detta är normalt när man är i din ålder.. Det kallas helt enkelt för Tonårshormoner... Tonårsrevolt, tiden då man släpper det hårda greppet om sina föräldrar, sin mamma som alltid varit idolen, förebilden och lär sig känna sig själv och lär sej att gå sin egna väg..
Ha! Ni ser jag vet det så väl själv, varför kan man då inte riktigt styra sina handlingar?.. En svår fråga.., Du kanske har svaret!? Själv hoppas jag bara att det växer bort, försvinner med tiden... På tal om tiden, så går den så fucking jävla fort. Snart börjar jag gymnasiet (snar o snart...) men det är SJUKT, Jag är INTE såå stor än ju!..: O Herregud känns som att det var igår man gick i 6:an, JA det gör det verkligen. Sen man börja högstadiet bara flööög tiden förbi i en rasande fart... Åh VIPS så ska man börja gymnasiet, GYMNASIET, sluta grundskolan. Ja ni hör ju själva hur vuxet det låter.. Jag är ju bara ett omoget, osäkert litet barn fortfarande ju, o alla andra i klassen. Vi är INTE så stora!?..... Äsch ja får sluta tänka sådär.. Livet börjar väl efter skolan antar o gymnasiet blir nog kul.. But still.. Jag vet inte om jag är redo att bli "vuxen" riktigt än... Nääe inte än.. Vuxna är tråkiga!..Jag vill inte bli tråkigt, fast ja kommer ju aldrig bli tråkigt såklart!.. Ja ska bli världens roligaste o mest förstående mamma / fru!...^^.
Aja tillbak till min mor, kvinnan i mitt liv som jag alltid berättat allt för, nästan.. Det har väl blivit mindre o mindre den senaste tiden.. Men annars.. Jag berättar typ ALLT som händer i skolan osv.. Men mina känslor, näe bara ibland, mkt sällan när allt svämmar över åh då med tårarna!....
Jag tycker synd om min mamma, hon har så mkt problem.. Åh jag kommer alltid älska henne, jag tänker ofta på hur hemskt det kommer vara den dag hon dör, hur i helvete ska jag klara mej utan min mamma, tryggheten i livet som man alltid kan gnälla på om man är arg, gör en fly förbannad med sina åsikter och krav men som samtidigt alltid finns där med sin varma famn och trygga ord och sin mammakärlek... Hon vill ju alltid ens bästa, åh det har man svårt att förstå ibland!... Mamma o ja är ändå väldigt olika, allt hon säger är INTE rätt och hon kan säga ganska lustiga saker, bli arg på mej utan anledning och ja ibland förstår man sig bara inte alls på henne!.. Åh då ÄR det svårt att behärska sej!. Verkligen!... Ändå...Mamma är mamma.. Jag har också jävligt mkt respekt för henne, det sitter nog i sen man var liten...Jag vågar inte gå över gränserna, riktigt..
Jag älskar henne!. Åh hon vet att jag gör det även när jag säger att jag hatar henne, att hon är en idiot, dum i huvvet o så vidare.. Jag hoppas att hon tar det med en klackspark.. För tyvärr är hon egentligen och oftast bara offret för min ilska över all press o allt annat i mitt jobbiga liv... Jag är ledsen.. Men min mamma är UNDERBAR och alltid i mitt hjärta!..
A L L T I D
'''
Ska kolla på Top Model Sthlm nu!...
Kärlek / Josefine. B : )
Kommentarer
Trackback
