1:a augusti, 18 dar tills man börjar första klass (för andra gången), gymnasiet.
Galet, tråkigt,spännande,läskigt och smått ofattbart.

Nu befinner sig halva släkten här ute.
Vår Mamma och pappa och Chris. mamma och pappa
Mamma, pappa, mormor,morfar,farmor,farfar,moster- för att prata ur lilla T:s synvinkel.

Idag satt Theo på golvet och bajsade ett sjujäkla bajslass,ett löst sådant.
Jag fick syn på det först, såklart- Han har BAAAJS på hela ryggen!!!!!!
- Lyft upp honom då!!!! Innan han hinner sätta sig någonstans!

Jag lyder order, det luktar blaha.
Jag räcker över min annars så charmiga plutt till sin pappa, med avsmak...

Då får jag syn på min axel, självklart hade en viss liten herre stoppat ner sin hand i blöjan....
BAJS, på MIIIG!!!!!  Okej kalla mig fjantig, det är ju bara "lite" bebisbajs vi snackar om men klökningarna avlöste varandra samtidigt som en illaluktande odör (luktade faktiskt mer som skolans lasagne än bajs!....) spred sig i vår lilla stuga...

Efter ett djupt andetag och några klökningar till tog jag mig samman och torkade bort skiten från armen.
Försökte att inte titta, men för att se hur mycket jag fått bort var jag ändå tvungen *Klökning*.
Råkade gå in i rummet, doften fick mig att klökas, ännu en gång...
Ställde mig i köksfönstret och kippade efter andan * Inte kräkas Josse, Inte kräkas Josse- för fan! *

Tillslut lyckades jag ta mig samman. Theo står i duschen.
Intog min vuxna och mogna skepnad igen.
Går raskt ut på altanen igen, håller ändå andan när jag går igenom rummet

Andas in frisk havsluft och känner mig harmonisk igen.
Då, då kommer nästa chock... Ännu mera bajs.i.mitt.hår.
AAAAAH- den kvackliga bitchen i mig tog fart igen!...

Håller mig ändå sansad, för Theos skull. Går sedan in i duschen.
Schamponerar mig extra noga och guggar extra länge med tvålen på bajszoonen på axeln.

Sen så var allt som vanligt igen. Ingen skada skedd. Frid och fröjd.
Fick en blöt puss av lilla T. som jag tolkade som ett förlåt. ;)

Att han senare rev upp en leverfläck på min mage som nästan fick mig att kräkas
(det såg ut som att leverfläcken skulle ramla av) är en annan historia.

Det är sånt här man får ta med 1-åringar- det är en del av charmen liksom
- små hjälplösa, underbara, livliga 1-åringar.
Jag måste nog bli lite mer världsvan innan den dagen jag själv blir mamma.
För så här kan man ju bara inte reagera för lite bajs på axeln och i håret
(håret känns förresten extra mjukt idag- hum!..) när man själv har barn!! (Pinsam jag är!...)

Då hade barnet hunnit kleta ner hela vita överkastet,plus mattor och  de fina spetsgardinerna med sin avföring innan jag hade tagit mig samman- Stackars barn! Åh stackars mig som skulle få städa upp allt senare!

Nä, detta bevisar bara att jag inte är tillräckligt mogen och sansad för att bli mor, än på länge.
Thank God!

                       Nu så ska jag myspysa med familjen som samsas i lilla sängen...

*SMACK* honeybuns♥