Once upon a time there was a girl..
....with a mystic,strange look on her face. Who could ever find out,who she is?
Att livet kan jämföras med en bergochdalbana-är ingen nyhet
-inte för någon mänsklig varelse på den här jorden,skulle jag tro,eller snarare veta...
Vissa människor befinner sig nog i de djupa dalarna lite för länge, så pass länge att de glömmer,hur fin utsikten är när man befinner sig på bergstopparna eller uppe bland molnen som vissa kanske skulle förklara känslan av fulländelse. Jag vet,liksom de flesta att det är svårt att minnas hur vackert livet kan vara när allt bara känns svart och trist.
De stunderna då det känns som att man aldrig ska få känna solens varma strålar mot sin kind igen eller skratta sådär hjärligt så man inte kan sluta,så att tårarna rinner
-tillsammans med någon som inte kan få en att sluta lé.
Befinna sig i en magisk stund,då förhållandet mellan känsla och kropp bara känns sådär overkligt...
perfekt,sådär perfekt så man är rädd för att mista allt och falla igen
-ångestfyllda tankar som "såhär bra får det väl inte kännas.." uppkommer och snart ligger man där nere och tänker "visste jag väl..."
Man får koppla bort sånna tankar
-njuta då det känns bra och acceptera att livet inte ska vara på topp jämt..
Visst kan man bli trött på att kastas upp och ner,visst kan man önska att man fick befinna sig på toppen lite längre..
Bara en extra dag eller två. Visst kan allt se orättvist ut,visst känns det som att du är ensam,som att det bara är du i hela vida världen,medans resten skrattar och ser på,åh lever sina liv, lyckliga och problemfria.
Känns som att inget kommer bli bättre.
Men vi reser oss ändå,Alltid..Förr eller senare,själva eller med en hjälpande hand!
Vi ändrar värderingar och insikter.Vi blir starkare och inser värden.
När jag tänker på det,så kan jag inte annat än lé..
Att vi människor är så naiva,att varje gång inte allt känns fest och flärd och roligt,så gräver vi ner oss och känner oss värdelösa, nästa dag skiner solen och livet leker barnsligt mycket..
Att vi går på det gång på gång.
Tror man kan definiera detta som tonårens jobbiga dagar
-mellantidens resa till det vuxna livet.
Livet där man äntligen är kapabel att stå på egna ben och finna meningen med livet, finna meningen,som en dag..
Ska göra att man känner sig...skulle vilja säga fulländad,men det är nog dessvärre omöjligt för en människa att kunna kalla sig detta...men, meningen som kan få en att lé,om inte på utsidan så iallafall på insidan var eviga dag.
Vi kommer alla hitta den, med tiden! ♥
-vet att allt kommer bli bra trots allt,åh det gör det lättare att lé. ..
Detta var kvällens kloka ord, tacktack för mig.
-inte för någon mänsklig varelse på den här jorden,skulle jag tro,eller snarare veta...
Vissa människor befinner sig nog i de djupa dalarna lite för länge, så pass länge att de glömmer,hur fin utsikten är när man befinner sig på bergstopparna eller uppe bland molnen som vissa kanske skulle förklara känslan av fulländelse. Jag vet,liksom de flesta att det är svårt att minnas hur vackert livet kan vara när allt bara känns svart och trist.
De stunderna då det känns som att man aldrig ska få känna solens varma strålar mot sin kind igen eller skratta sådär hjärligt så man inte kan sluta,så att tårarna rinner
-tillsammans med någon som inte kan få en att sluta lé.
Befinna sig i en magisk stund,då förhållandet mellan känsla och kropp bara känns sådär overkligt...
perfekt,sådär perfekt så man är rädd för att mista allt och falla igen
-ångestfyllda tankar som "såhär bra får det väl inte kännas.." uppkommer och snart ligger man där nere och tänker "visste jag väl..."
Man får koppla bort sånna tankar
-njuta då det känns bra och acceptera att livet inte ska vara på topp jämt..
Visst kan man bli trött på att kastas upp och ner,visst kan man önska att man fick befinna sig på toppen lite längre..
Bara en extra dag eller två. Visst kan allt se orättvist ut,visst känns det som att du är ensam,som att det bara är du i hela vida världen,medans resten skrattar och ser på,åh lever sina liv, lyckliga och problemfria.
Känns som att inget kommer bli bättre.
Men vi reser oss ändå,Alltid..Förr eller senare,själva eller med en hjälpande hand!
Vi ändrar värderingar och insikter.Vi blir starkare och inser värden.
När jag tänker på det,så kan jag inte annat än lé..
Att vi människor är så naiva,att varje gång inte allt känns fest och flärd och roligt,så gräver vi ner oss och känner oss värdelösa, nästa dag skiner solen och livet leker barnsligt mycket..
Att vi går på det gång på gång.
Tror man kan definiera detta som tonårens jobbiga dagar
-mellantidens resa till det vuxna livet.
Livet där man äntligen är kapabel att stå på egna ben och finna meningen med livet, finna meningen,som en dag..
Ska göra att man känner sig...skulle vilja säga fulländad,men det är nog dessvärre omöjligt för en människa att kunna kalla sig detta...men, meningen som kan få en att lé,om inte på utsidan så iallafall på insidan var eviga dag.
Vi kommer alla hitta den, med tiden! ♥
-vet att allt kommer bli bra trots allt,åh det gör det lättare att lé. ..
Detta var kvällens kloka ord, tacktack för mig.
Kommentarer
Postat av: JENNNIE
sv: jaaa det tycker jag absolut!:) tack ska du ha vännen min! ha det fint själver du<3
Postat av: Kristoffer
stor poesi syster.. kram kram
Trackback
